Månen följde mig hela vägen upp till kabinbanans bergstation

Med solen i ryggen och månen framför mig i blickfånget hela resan gick jag upp från Ullådalen till kabinbanans bergstation. En vacker, men blåsig kvällstur efter middagen.
Snön är fortfarande kall som i februari på fjället. Det blir en lite knepig, men mycket charmig, blandning av vintersnö och vårljus i fjällvärlden. Solen står högt på himlen över Mullfjället och värmer ryggen på min promenad.

Solstrålarna bildar gyllengula skärvor av ljus på sluttningarna samtidigt som ett moln döljer grannfjället i ett dunkel. Vinden friskar i ju högre upp jag kommer och det syns i de snabba väder- och ljusskiftningarna.

Jag passerar de två gamla starthusen till Skutskjutet. Går upp i Stendalen och vänder mig om och njuter av solen som magiskt lyser upp Ullådalen. Ett par till skidåkare är på väg upp strax bakom mig. De är snart ikapp mig. Kameran som ska upp ur fickan i tid och otid sinkar mig. Dessutom måste jag stanna med jämna mellanrum och värma kamerahanden som får stå ut med att hålla i en iskall metallklump. Pekfingret är stundtals helt borta.

Vindarna drar över krönen och den kalla snön förflyttar sig snabbt och bryskt över det hårda underlaget. Fjället vill bara berätta att vi skidåkare är där på egen risk. Just nu känns det onödigt att lägga handskarna på snön. Huvorna är uppe, glasögonen på och vi vänder ryggarna mot vinden.


Jag nöjer mig med att gå till kabinbanans bergstation. De två andra skidåkarna fortsätter upp till toppen på Skutan. Det får bli nästa gång. Det blir fler kvällsturer.

Jag dröjer mig kvar en stund för att insupa det granna landskapet som lever upp med hjälp av vinden och solen. Det är skönt att stå i lä bakom husen. Då och då kommer vindbyar som påminner mig om hur liten man är på fjället när vädret vill småjävlas lite. De annars så vita och mjukt sköra snökornen blir som vassa kulor när vindbyarna kastar runt dem över fjället. Det är bara att ducka när kulorna kommer vinande.


Kvällens sista solstrålar målar upp en guldväg när jag vänder mig om för att åka utför mot Ullådalen igen. Vackert. Fridfullt. Äventyrligt.

Text & Foto: Ola Rockberg
Comments