Söndagsfika Åre Skidsport
En höstdag i oktober på Åre torg. Jag står utanför Åre Skidsport och pratar med Atti Larsson som har tagit fram sopkvasten för att ta bort de sista höstlöven på marken framför butiken.
Yngve Larsson, andra generationen Åre Skidsport, spankulerar i lugn och ro på butikens bakgård och håller ordning på diverse smågrejer. Han pratar med butikens personal, flyttar en soptunna, kollar så firmabilen är ok. Det finns alltid saker att pyssla med för den gamle butiksinnehavaren.
För att klargöra läget så ligger det till så här:
Gustav Larsson - första generationen butiksägare Åre Skidsport
Yngve Larsson - andra generationen butiksägare Åre Skidsport
Daniel Larsson - tredje generationen butiksägare Åre Skidsport (nuvarande)
Det är på den här bakgården och i det här huset Yngve växte upp. Det är här han har levt hela sitt yrkesverksamma liv och det är här han på ålderns höst fortfarande njuter av livet i Åre när han går runt och tittar på folklivet. Han gläds åt att kunna se människor komma och gå på Åre torg och runt Bergbanan - hans livs lekplats.
De två stenarna som tronar utanför Åre Skidsport respektive Åre Bergbana har stått där länge. Den som har en märklig form och står nedgrävd precis mellan butikens biluppfart och Bergbanan hittade Yngve och hans pappa på 60-talet i ett vattendrag i Ullådalen. Den väger uppskattningsvis mellan ett och två ton och behövde lyftas med kranbil och fraktas på lastbil ned till Åre by. Tre generationer barn har hittills lekt på den Larssonsska stenen.
Den betydligt rundare stenen som står precis vid Bergbanan grävdes fram i början på 1900-talet när marken skulle schaktas för att bereda plats åt Bergbanans station och räls. För att kunna anlägga Bergbanan, som öppnade 1910, var man tvungen att gräva ur slänten ordentligt. De första åren i banans historia omgavs stationshuset av kraftiga jordkanter, likt en halfpipe.
Atti, Yngves fru, tömmer de ihopkrattade löven i komposten bakom bilarna och kommer ned mot oss och säger att det är dags för kaffe och morotskaka. En söndagsfika säger jag ju inte nej till!
Vi rör oss mot Yngve och Attis lägenhet som är på övre våningen bakom skidbutiken. Faktum är att de inre regionerna av affärens delar har snott åt sig utrymme av tidigare lägenhetsyta i huset. Det ser du nästa gång du är på övervåningen i shopen. Du ser Yngves mammas öppna spis bland skidor och pjäxor. En hemtrevlig butik.
En god kopp kaffe och härlig kaka i Yngve och Attis vardagsrum med utsikt över Åre torg. En lägenhet med spår av många års skidverksamhet. Mer eller mindre ett skidmuseum. Ett stycke fantastisk kultur och historia för en skidintresserad tok som jag.
Mitt i kaffedrickandet lägger Atti ett långt brev mitt på bordet och undrar om jag vill ha det. Jag ställer nyfiket ned kaffekoppen, tuggar ur och sneglar mot det gamla maskinskrivna brevet. Det är skrivet av Gustav Larsson 14/5 1945 i Åre och det är adresserat till Svenska Skidförbundet, Stockholm. Gustav beskriver hur han tränar skidåkning både under barmarksperioden och när väl snön kommer till Åre. Han berättar också om sin utrustning och talar om hur det är att vara svensk skidåkare på internationella tävlingar i konkurrensen med åkarna från Alperna. I slutet på brevet har han dessutom några förslag på hur man skulle kunna ändra regelverket i samband med skidtävlingar.
Alla generationer Larsson har börjat sin yrkeskarriär som aktiva skidåkare på Åreskutans sluttningar, för att sedan gå över till att ägna merparten av sin tid i butiken. Frågan är om Daniel kan ta med sig några av sin farfars goda utrustningstips från 1945.
I Yngves gömmor i lägenheten finns massor av bilder, pins, brev och diverse andra minnen från Larssons tre generationer av skidåkning och skidförsäljning. Yngve visar glatt upp det ena minnet efter det andra. Det här är inte bara prylar. Det är historia, upplevelser, kultur och en skatt av minnesvärda ögonblick.
Yngve vet att jag är svag för gamla pins så han drar ut en låda och gräver fram ett speciellt minne som faktiskt inte handlar om skidåkning. Det är en pin från en curlingtävling. Åre var en stor ort för curling på sin tid och på väggarna hänger flera priser som vittnar om det.
Jag kan inte låta bli att se en pin med Åre slalomklubb där det också står "Hedersutmärkelse". Originalpins från VM 1954. Gamla pins från Årebragden. Åldriga pins från Åre Skidskola. Alla pins har en egen historia och alla är så där härligt tunga och gjorda av metall som det var förr.
I ett skåp nära vardagsrumsbordet ser jag några bilder på en skidåkare, ett par broschyrer och en vacker liten skida i metall. Det är en hylla prydd med minnen från Årebragden. Dåtidens stora skidtävling på Åreskutan som var en störtloppstävling från toppen på fjället ned till torget. Här har Gustav Larsson det officiella tidsrekordet, och det kommer aldrig att slås.
I vardagsrummet mitt emellan Yngves och Attis TV-stolar är den kanske mest beundransvärda attiraljen. Ett tebord på hjul med pins inkarvade i träytan med en glasyta som täcker alla pinsen. Ett mastodontjobb. Gustav har specialanpassat hela ytan och millimeteranpassat ett eget utrymme för varje metallmärke.
Trapphuset kantas av gamla skidor, affischer och andra minnen från Åres skidhistoria. Bakdörren in till butiken står öppen och där tar den moderna butiken över med all sin utrustning.
Stort tack Atti och Yngve för söndagskaffet och allt snack om Åres skidhistoria.
Text & Foto: Ola Rockberg
Comments