Station 100, Åre
1882 kom järnvägen till Åre och enligt vad jag förstått så stod stationsbyggnaden redan på plats och välkomnade första tåget in till station. Det ska ha varit den hundrade stationsbyggnaden som byggdes i Sverige, därav namnet på huset idag: Station 100.
Efter att ha haft fotgrafier på utställning i Stationshuset sedan höstmarknaden är det sista helgen med utställningen. Bilderna plockas ned imorgon 18/10. Tack var Jeanette Wahl, Åre Kulturarena och Viktor ström, Station 100 har vi kunnat köra "bilder på station i station". Mina bilder på stationshuset från nästan 20 år tillbaka i tiden. Sväng förbi idag och ta en fika och en titt på bilderna.
På Station 100s hemsida står det:
"I hjärtat av Åre, i den gamla tågstationen. Musik i fokus. Mat från lokala producenter. Goda drycker. Varm stämning. Inga konstigheter."
Jeanette och jag tog en helafton på stationen igår och kollade om de här punkterna stämde. Njaaa, inte riktigt en helafton. Vi fegade ur (med ålderns rätt) innan de stängde på småtimmarna, men vi testade alla punkter de skrev om på hemsidan.
I hjärtat av Åre. Här råder inga tveksamheter. En tågstation ska av hävd ligga i de centrala delarna av byn och i en sluttande by som Åre är det bara att följa naturlagarna som drar dig ned mot stationshuset. Du, liksom vattnet, rinner automatiskt ned till krogen. Mycket praktiskt.
Musik i fokus. Utan tvekan. Redan när vi närmar oss huset känner vi studsen i musiken pulsera genom ytterväggarna. Atmosfären vibrerar av musik. Direkt innanför ytterdörren står en vagn med mängder av vinylskivor. Med en öl i ena handen bläddrar du bland skivorna med andra handen.
För er som inte var med på den tiden kan jag berätta att bläddrandet bland skivor i en butik var dåtidens scrollande på instagram. Människor stod med nackarna böjda, blint stirrande ned i skivbacken och bläddrade världsvant bland skivorna. Då och då stannade de upp och läste något på skivomslaget. Ibland med något mål i sikte, men många gånger lite mer planlöst, likt dagens scrollande på skärmen.
Längst in i lokalen hittar du musikens hjärta i huset. Röken ligger tät redan när vi kommer in genom ytterdörren tidigt på kvällen. Musikmänniskorna avlöser varandra bakom spakarna. Ett skönt gung hela kvällen lång.
Mat från lokala producenter. Grillade mackor med kött från Undersåkers Charkfabrik. Jag har tuggat mig igenom alla mackorna med gott resultat. Kraftiga doningar med god sallad.
Goda drycker. Ja, när man träffar Sebastian Tornéus, head brewer på Svartbergets bryggeri sittandes vid ett bord med en öl i näven kan jag bara konstatera att plejset andas goda drycker. Gott och lokalt.
Namnminnet blir sämre med åldern men smaken för öl är det inget fel på. När du kommer till Station 100 ska du testa pumpen på högra sidan bardisken med något speciellt i. Jag kommer inte ihåg namnet på ölen ... fråga bara så får du en god öl i en gammal hederlig sejdel. Öl på riktigt.
Varm Stämning. Glada människor. Många kramar. Mycket skratt. Den gamla stationen bjuder på en välkomnande varm stämning och hela huset andas av historia och gamla härliga berättelser.
Vi är många som kan berätta om känslor och händelser genom åren i den här byggnaden. 1987, i slutet på vintern satt jag i stationshuset och väntade på nattåget. Vi var ett par skidlärare från Åre som skulle upp till Björkliden för att testas i den slutgiltiga skidlärarexamen och förhoppningsvis få vår efterlängade internationella status som skidlärare. Nyslipade skidor, fulla väskor med skidkläder och teoriböcker om skidåkning. Vi var både spända och nervösa. In genom ytterdörern kommer dåvarande skidskolechefen, Peter Lundqvist, men en mapp papper i handen. Han ville överraska, önska oss lycka till och dessutom ge oss ett stipendium för att finansiera skidlärarexamen. Ett mycket minnesvärt ögonblick.
Examineringen gick vägen. I hörnet där jag satt för snart 40 år sedan hänger idag mina bilder och en berättelse om mig och mitt fotograferande. Tre ungdomar sitter på samma ställe och glatt diskuterar något. Jag jobbar fortfarande som skidlärare i Åre, och har gjort sedan dess. Åren går och antalet berättelser fortsätter att byggas på.
Inga konstigheter. Ett bra uttryck som träffsäkert summerar hela känslan i huset. Historien, kulturen och de gamla känslorna i huset följer med och de nya besökarna tar vid och skapar en nya era av berättelser och upplevelser från huset. Stafettpinnen går vidare.
Text & Foto: Ola Rockberg
Comments