Fjället som arbetsplats!
Lars "Laffa" Mattsson och Anders Fahlén är två rutinerade herrar som har levt och jobbat hela sina liv på fjället med pistmaskiner, liftar, teknik och annat smått och gott. Båda har dessutom anlitats av flera svenska och utländska skidorter som experter på pistning och snö.
Dagens pistmaskiner är i sitt grundutförande mycket bekväma maskiner med värme, ergonomiska stolar och moderna reglage. Man skulle kunna tror att det är bara att ratta in sitt favoritprogram på radion, sätta sig bakom ratten och sedan åka med. Icke sa Nicke, så enkelt är det inte.
Det är ett monster på ca14 ton som ska klara av samma finlir till arbete som man gör med pincetten hemma i badrummet.
Det krävs hantverkskunskap på högsta nivå för att förstå hur man ska nyttja maskinens inbyggda kapacitet. Det är ett monster på ca14 ton som ska klara av samma finlir till arbete som man gör med pincetten hemma i badrummet.
Jag har haft förmånen att få åka med i deras maskiner och se när de jobbar. Det är spännande att se hur de flyttar snö, rättar till skidbackar och jämnar ut stora håligheter i marken. På vissa ställen är det svårt att föreställa sig att det ens är en skidbacke innan de varit där med maskinerna och rättat till underlaget.
Arbetsdagen börjar tidigt på morgon i det Jämtländska vintermörkret. Maskiner ska ibland skottas fram, varmköras och tittas till innan de är redo för dagens uppgifter. Chaufförerna ska också ha sitt. Vad ska göras idag? Hur ser vädret ut på fjället? Hur mycket tid har vi på oss? Mängder av frågor, logistik och samarbete innan de rullar ut till sina sysslor.
Som lekman slås jag av hur mycket samarbete det är på fjället för att få allt att gå ihop. Radioapparater och telefoner går varma. Det är ett kargt och tufft jobb att hantera vädrets makter. Timing med möten på fjället måste klaffa. Både mellan olika maskiner men också mellan maskin och människa. Många gånger hänger det på att någon utanför maskinen är på plats och kan berätta vad som ska göras och hjälpa föraren att se vad som händer.
Som skidlärare får jag ofta frågan hur brant kan egentligen en pistmaskin köra. När man åker med grabbarna känns det inte som det finns någon begränsning. Ibland lutar maskinen så mycket att man sätter upp fötterna på instrumentpanelen framför sig för att hålla emot. Det känns som man ska trilla ut framåt när maskinens schaktblad åker ut över Stövelbranten i Störtloppet och hela Åredalen uppenbarar sig framför ögonen.
Det är inte utan att man undrar om vi kommer att glida in i nätet längst ned i backen. Oron är överdriven. Både Laffa och Anders ler lite finurligt när de ser min ängsliga min och berättar att det behövs mer än så för att de ska tappa kontrollen. Det är troligtvis så mina elever i skidskolan känner sig när jag tar dem till den branta backen för första gången och jag lite världsvant säger att allt kommer att gå bra.
Det är makalösa krafter som skapas när vajern slungas från sida till sida i skidbacken.
Hur brant uppför kan en pistmaskin köra? Tack vare en vinsch på hyttens tak kan de klara de allra brantaste backarna. De spänner fast en vajer i en stolpe som hjälper maskinen uppför. Både Laffa och Anders blir genast lite sammanbitna och allvarliga när vi pratar om vajern som drar dem uppför fjället. Det går inte att ha fullständig koll på var vajern befinner sig när de jobbar med snön, säger båda! Den göms ibland i snön och andra gånger hamnar den bakom krön där den inte syns. Det är en pistmaskinsförares värsta mardröm att behöva se att en människa fastnat i vajern och slitits i stycken. Det är makalösa krafter som skapas när vajern slungas från sida till sida i skidbacken. Det är inte undra på att deras arbetsplats är stängd för allmänheten när de jobbar med pistning.
Det går inte riktigt att slå sig till ro i den varma maskinen hela arbetspasset. Helt plötsligt visar det sig att ett nät måste flyttas, snö måste sparkas bort framför en dörr eller att djupet på snötäcket behöver kontrolleras.
Snöstorm, mörkt och många minusgrader. Vi jobbar med snön vid kabinbanans bergstation och jag undrar om Laffa tycker att det är ok att jag kliver ur maskinen för att få några bilder på de stora snömängderna han knuffar runt med bladet. Inga problem, svarar han! Men håll dig nära maskinen, jag vill inte att du går vilse, tillägger han i en bisats. Vad menar karln, tänker jag! Jag har varit här mängder av gånger och vet mycket väl var jag är. I samma sekund som jag kliver ur maskinen och han vänder bort strålkastarna från mig inser jag vad han menar. Jag har helt plötsligt ingen aning om var jag är. Kolsvart. Jag ser ingenting. Jag är vilse. Det är bara att stå stilla och följa maskinens ljus och försöka få till några bilder. Att bli lämnad på fjället i en snöstorm när det är helt mörkt är ingen behaglig känsla.
Det är med centimeterprecision Laffa styr bladet nära husväggarna för att kunna lägga snömassorna där han vill ha dem. I början ser arbetet helt planlöst ut men efter att suttit en stund i hytten med honom när högarna successivt flyttas runt i ett visst mönster förstår jag att det ligger mycket planering bakom arbetet. Helt plötsligt är området helt plant och både håligheter och högar är som bortblåsta. Välkomna upp alla skidåkare, det är serverat!
När solen tittar fram och det vackra fjällandskapet visar sig fram belönas vi med en otroligt vacker utsikt efter det hårda jobbet i kylan och mörkret. Jämtlandsfjällen är vackra och det hörs på både Anders och Laffa att det går inte att se sig mätt på det imponerande sceneriet fjällvärlden bjuder på.
Text & Foto: Ola Rockberg
Comments